Det var mannen som var så förbannad
Som höll på sin värdegrund
Sin oro som var besannad
Sin fasta princip som var sund
När han slet upp morgonavisen
Blev han så illa berörd
Att gröten förkolna på spisen
Och så var den dagen förstörd

Han svor och han välte en möbel
Han såg samma symptom överallt
Moralisk förflackning, pöbel
Politisk korrekthet, dalt
Vid dator och vingummipåse
Sökte han drama och strid
Beklämmande var den att åse
Vår degenererade tid

Jämlikhet, feminister
Böglobby, drägg
Han satte fingret på samhällets brister
I frenetiska blogginlägg
Som friboren svensk var han tvungen
Att stå upp i ur och i skur
För kyrkan, familjen och kungen
Mot avart och okultur

Förgäves försökte han fatta
Varför stan där han alltid bott
Tycktes drabbats av den värsta fatwa
Och nattetid genljöd av skott
Svenska språket såg han förfulas
Det fick honom att se rött
Men i Thailand där han var i julas
Där blev man vänligt bemött

Han låg ofta sömnlös om natten
För intill sin sista stund
Skulle han hata fastighetsskatten
Och alla fattiga med kamphund
Han gick som ett spöke i rummen
Sysslolös, osynliggjord
Precis som nån blatte i slummen
Han ryste, han saknade ord

Men hustrun från Thailand hon ställde
Ett fotbad under hans bord
Och upp ur tangentbordet vällde
En flod av förlösande ord
”Vänsterpatrasket”, ”packet”
”Kulturmaffia”, ”dekadens”
”Kloakstank”, ”nackskott”, ”facket”
”Passerad anständighetsgräns”

2008