Hej hej!

Du surfar förmodligen med Internet Explorer 6 eller 7. Den här webbplatsen stöder tyvärr inte dessa webbläsare.

Prova med t ex Mozilla Firefox istället eller uppdatera Internet Explorer till en senare version.

Mvh / Webbmastern

En yngling

Jag fick välling med smör i att äta
Och jag åt med min snoriga trut
Jag fick lyssna till evig träta Och jämt tiga still, veta hut
Jag fick nyckel om halsen och tänkte:
- Nu kastas jag ut av min mor!
Fastän ögonen hennes blänkte
Och hon sa några vänliga ord

En skurkärring var hon till yrket
Med ryggont och värkande ben
I virvlande stendamm och slammer
Stod farsan och borrade sten
Jag minns hur han hostade loskor
Och sa med sin rossliga röst:
- Här inne, här har jag min gravsten!
Och slog mot sitt väldiga bröst

Ja där satt han i kvällarnas blekhet
Så farlig, så hårig och stor
Med brännvinsflaskan på bordet
Och svor över mig och min mor
Hon gav mig skydd emot honom
Fast hon ofta fanns just där han slog
Han var så att alla blommor
Vissnade ner och dog

Men när jag kom utanför dörren
Då ville jag leka tyrann
Dom svagare barnen sprang undan
Ja lycklig var den som det hann
Ty jag ville låta dem gråta
Gråta ur mitt eget bröst
Jag slog dem men ville förlåta
Och ge dem min klena tröst

Från fönstren skimrade ljusen
I höstkvällens kyliga frid
Och höga och tysta stod husen
om omgav vår hårdnande strid
Och stjärnorna blinkade vänligt
Men blickarna stirrade rått
Och jag kan ej förklara varför
Jag begick mina första brott

Så åkte jag fast första gången
För ett inbrott, det var mest på lek
Och när jag kom hem från polisen
Ställde sig farsan och skrek:
- Jag har fött dig med mat och med kläder
En ligist och en snorig lus
Är det tacken för allt vad vi offrat
Att du drar denna skam till vårt hus

Men dagarna föll över åren
Allt längre från barndomens kök
Och glömska föll över spåren
Som tung och stickande rök
Men salig var törsten på livet
Vid murar av skymmande död
Vi drack och vi sniffade thinner
Och släckte vår törstande glöd

Och morsan hon födde en unge
Fast hon var härjad och svag
Den skrek så hon höll på och blev galen
Så hon tystade honom med slag
Så en dag fanns hon inte i huset
Hon fanns på polisstation
Hon dömdes för barnmisshandel
Ja hård var rättvisans dom

Då var det som världen stannat
Mellan min mor och min far
Dom svor och dom skrek så förbannat
I tre hela nätter och dar
Jag hör än i dag hur hon gråter
Jag ser än hur bandet slits av
Han gick och han kom aldrig åter
ch han hördes sen dess aldrig av

Själv drev jag dit vinden blåste
Jag drev där i blint raseri
Mitt öde var redan förlorat
Den sista dan jag var fri
Det var slut med att smyga och tassa
Det var slut på all lek utan blod
Vi vässade knivarna vassa
Och drack ett par öl för vårt mod

Den kvällen var allting så stilla
Himlen var luftig och hög
Gulnade löv såg vi trilla
Från träden där sparvarna flög
Hon hann aldrig, hann aldrig vända
Hon hann aldrig säga ett ord
Förrän allting slogs överända
Och gräset dränktes i blod

På min järnbrits brukar jag drömma
För att glömma min blodiga kniv
Giftbägarn ska jag nu tömma
För att ha tagit en ung flickas liv
Så stannar min kastade tärning
Vid en ålder av fjorton år
Men ropen på hämnd för min gärning
Ska följa mig vart jag än går

1974