Hej hej!

Du surfar förmodligen med Internet Explorer 6 eller 7. Den här webbplatsen stöder tyvärr inte dessa webbläsare.

Prova med t ex Mozilla Firefox istället eller uppdatera Internet Explorer till en senare version.

Mvh / Webbmastern

Bullen hade firat

Bullen hade firat och kom halvdöd till sitt knog
Ja han mådde som den fyllhund han var
”Han har söpit upp sin löning, han har slagits på nån krog
Synd om frun hans som ska dras med sådan karl”
Men han hörde inte gubbarnas giftiga ord
I den blåsiga och råa gryningen
Det var en vintermorgon, vinden ylade från nord
Över skuldrorna på väderbitna män

Och med tunga kalla järn slet man hårt och bestämt
Medan snön vräkte virvlande ner
Men Bullen stod och yra och man viskade på skämt.
”Se, det suger visst i tarmen efter mer!”
Och han liknade ett spöke, han var darrande och grå
Med kalufsen sin full av snö
Och han kämpade med livet och frös fingrarna blå
Där han stapplade bland skenor, plåt och strö

Men han ville vara ensam så han knatade åstad
Ner till byssjan där vid älvens östra strand
Och flinande och spefullt stod gubbarna och sa:
”Det är nog bäst han tar igen sig lite grand”
Och på byssjbänken slogs han sen mot brännvinstörstens klor
Och med minnen som for flaxande förbi
Han såg kärringen och barnen och han snyftade och svor
Han såg hjulet som han var en kugge i

Han såg människornas svek mot en broder i nöd
Mot en sate som var svagare än dem
Han såg dom som svek sin klass när den krävde deras stöd
Och ljög sig feta för en kastad judaspeng
Allt dansade som trasor för hans plågade syn
När han somnade med storvästen på
Och där ute steg ett blygrått ljus emot skyn
Och från kajen hördes kättinglängor slå

Man fann honom på golvet. ”Hör, han snarkar som en gris!
Du, vakna upp nu, det är midsommar snart!”
Men basen skrek: ”Nu satan ringer jag efter polis
Nu ska han väck och det med en sjujävla fart!”
Men då hände något sällsamt i decembermorgonen
Och en urgammal vrede släpptes fri
Man såg hotfullt, kallt och hårt på sin bas och sade sen:
”Dra åt helvete, det här det sköter vi!

Men Bullen sov med klädesplaggen klibbande som slem
Vid sitt kallsvettigt brinnande skinn
”Den stackarn är ju sjuk, vi måste köra honom hem”
Sade gubbarna till basen och klev in
Och på starka armar lyftes Bullen Johansson opp
Hjälptes varligt ut på rangliga ben
Och från taket smälte snön i kristallklara dropp
Och över bergen syntes solens bleka sken

Och med bil gick deras långa och rasande färd
Ut till Biskopsgårn på gråa Hisingen
Det var fyra tysta män från en karg och kämpig värld
Fyra ischiasmärkta, styvlemmade män
Och på sjunde våningen hade Bullen sitt hem
Och i trappan hördes barnaskrik och gräl
”Ta´t vackert”, sa kamraterna och det lovade han dem
Och han tryckte deras händer till farväl

1975