När Anderssons kärring sänkts ner i mull
Står sonen där ensam och snopen
Och tänker mens graven skyfflas full
På sin moder där nere i gropen:
”Sov i ro uti din grift
Där finns ej herrar, där finns ej några skift
O min moder, hur ska jag hedra dig
O min moder, hur ska jag hedra dig

Men nog var du fin, lilla Ann-Katrin
Fast du inte var fager att skåda
Med händer av valkigt och härdat skinn
Och vader med åderbråcksklåda
Och kinden röd, så len och spröd
Den härjades uti kampen för vårt bröd
O min moder, hur ska jag hedra dig
O min moder, hur ska jag hedra dig

Och aldrig mer ska du tvätta byk
Och vara så nådig och trogen
Och aldrig mer ska far ge dig stryk
När han full kommer hem ifrån krogen
Och aldrig mer, nej aldrig mer
Ska du av utmattning plötsligt segna ner
O min moder, hur ska jag hedra dig
O min moder, hur ska jag hedra dig

Du skall inte sno mellan matbord och spis
Och vaka hos ungar som skriker
Du skall inte fråga om sidfläskets pris
När modet och pengarna viker
Ty dyrt är bröd här ovan jord
Men billigt är vårt eget kött och blod
O min moder, hur ska jag hedra dig
O min moder, hur ska jag hedra dig

Men fåglarna sjunger i grönan lind
Jordlivet följer sin bana
Här ger jag ditt namn till den hårda vind
Som en dag ska fylla vår fana
Och ta det hat som när min själ
När jag dör ska jag inte dö som träl
O min moder, så ska jag hedra dig
O min moder, så ska jag hedra dig

1973