Hej hej!

Du surfar förmodligen med Internet Explorer 6 eller 7. Den här webbplatsen stöder tyvärr inte dessa webbläsare.

Prova med t ex Mozilla Firefox istället eller uppdatera Internet Explorer till en senare version.

Mvh / Webbmastern

2015-09-27

Recension konsert Stockholm 24 sep -15

Feeds:

 

Inlägg

 

Kommentarer

Dan Berglund på Stallet

25 september 2015 av El Brundino

Dan Berglund på Stallet. 24 september 2015.

Dan Berglund på Stallet.
24 september 2015.

Dan Berglund? Vem är det nu då? Är det inte en jazzmusiker? Basist? Visst.

Men det finns två Dan Berglund (och säkert ännu fler) som ägnar sig åt musik, och den som jag tänker på – som händelsevis inte är jazzmusikern – gav nyss en konsert på Stallet i Stockholm. En konsert som spelades in för P2 Live och som man gott kan lyssna på om man skulle lyckas klura ut när den sänds. För det är tveklöst så att fler människor borde stifta bekantskap med denne Dan Berglund. Han ska inte gå omkring och vara en angelägenhet för bara de invigdas skara. Det är så onödigt.

Trubaduren Dan Berglund (hoppsan, där försvann alla trubadur-allergiker) har hållit på ett bra tag. Första plattan kom för fyrtio år sedan. Den gavs ut på skivbolaget Proletärkultur, och det är på något vis ganska talande för skivans innehåll. Ja, titeln En järnarbetares visor talar väl också sitt tydliga språk. Det finns de som älskar de visorna och som jublar högt när de spelas på konserterna. Det är helt enkelt något av en kultplatta i vissa kretsar. Själv är jag mer intresserad och tilltalad av de senare alstren, från 1987 och framåt, där det politiska inslaget är nedtonat – om än kanske inte det sociala engagemanget.

En nästan samlad produktion.

En nästan samlad produktion.

Själv trillade jag in i Dan Berglunds värld just 1987 eller möjligen året därpå, då jag råkade se ett TV-program där han framförde sånger från den nyligen släppta Vildmarken. Det var något speciellt med honom. Med rösten. Med melodierna. Med tilltalet i texterna. Där stod en människa och sjöng om Älvsborgsbron, om folk som grillar tournedos, om uppsvällda pommes frites och påtända typer. Om en snubbe som heter Frasse Swahn. Och om Marstrands fästning som var murad av fångar som själva fick bära/sitt mörker till klippan i Bohuslän en gång. Jag kilade till skivbutiken dagen därpå och kom ganska snart att för mitt drygt tjugoåriga inre utnämnaVildmarken till en svensk visklassiker. Men det blev tyst i 20 år. ”Jag har hört ryktas att jag skulle ha dött någon gång på 1980-talet, blivit religiös eller intagen på mentalsjukhus” skriver han på sin hemsida.

Under konserten på Stallet går han ut hårt, ensam på scenen, med den makalösa tiominuterslåten Skymningen som ligger allra sist på den senast skivan Allt är idioternas fel från 2011. Denna lunkande och stämningsmättade barndomsskildring är på sätt och vis ganska typiskt berglundsk. Han har en tendens att i sina texter plötsligt peta in ett eller flera överraskande ord som kanske inte borde fungera i en annars lyrisk text. Men på något sätt får han ändå denna textmässiga dissonans att bli naturlig. I Skymningen studsar jag alltid till över textraden ”och orenat avlopp rann rakt ut i sjön”. Men det är som om den och liknande ”dissonanser” gör texterna mer jordnära – och de får mig att dra på munnen. Detsamma gäller den avslutande textmässiga knorren – som egentligen är fullständigt självklar och ändå överraskande.

Den fina Vildmarken från 1987.

Den fina Vildmarken från 1987.

Vi bjuds också på bland annat Lilla Villastad, den perfekta platsen där det enda vi fruktar nu är tobaksrök och fett/att hjärtat plötsligt stannar/Och utvecklingsstörda och flyktingar/för tätt inpå som grannar. En Birger Sjöberg-pastisch, påpekar Berglund och avslutar med en sjöbergsk gitarrfigur på slutet liksom för att understryka det. Och så framförs den finfina Nattvandrare, som på skiva av någon anledning får mig att tänka på Tom Waits. Den vackra Wellamo hinns också med, liksom den nästan hymnlika och storartade favoriten Kring Marstrands fästningMen vi får också höra två sånger som ännu inte finns utgivna på skiva. Dels en folkviseliknande sak (”ett experiment” säger Berglund) som tycks handla om sin egen tillkomst och som nämner både Putin, Jupiter, kärnvapen och rödbetssoppa. Dels en visa om den i Dans diktning återkommande figuren Frasse Swahn som ska hjälpa sin Alzheimer-sjuka mamma att köpa nya byxor. Får man skratta åt ett sådant i grunden tragiskt ämne? Jag vet inte, men det går faktiskt inte att låta bli. Allt detta levererar Dan Berglund prickfritt, mestadels med slutna ögon. Kanske för att leva sig in i texterna, kanske för att visualisera dem, kanske både och.

På Dans hemsida citerar han J.M. Coetzee: ”Språkets ursprung ligger i sång, och sångens ursprung i behovet att med ljud utfylla människans alltför stora och ganska tomma själ.” Jag vet inte hur tom min egen själ är, men Dan Berglund fyller i alla fall ut en ganska central del av den.